New Yorks modevecka för höstens kollektioner är precis avslutad och Londonvisningarna har tagit vid. Vad jag tar med mig från NYFW? En älskad klassikers succé = fulmodets ofrånkomliga död?
En av de mest hyllade och omskrivna visningarna under New York Fashion Week stod ingen mindre än Marc Jacobs för, en klassiker som fallit lite i glömska de senaste åren och som definitivt stått utanför coolradarn till förmån för yngre, nyare och mer streetkänsliga konkurrenter.
Och när jag tittar på de här bilderna undrar jag om inte en ny våg av mode är på ingång, som reaktion på normcore med sina fulsnygga, töntcoola, pappainspirerade, sportpraktiska plagg som är så fel att de blir rätt. Foppatofflor, Ikea-kassar och DHL-tröjor. Den här visningen handlade om mode och om hantverk, helt utan ironi. Så uppiggande, tycker den här modeskribenten, som aldrig passat i sportsockor anyhow.
Jag älskar referenserna till designerns egna tidigare kollektioner, nostalgiska utan att bli sentimentala eller daterade. Älskar volymen. Dramatiken. Silhuetten känns överhuvudtaget väldigt nu och allt är välskräddat och genomtänkt på gränsen till couturelyx. Inte en Birkenstock in sight. Och visningens upplägg, där varje plagg fick ensamt fokus upplyst med en spotlight i mörkret på den spegelblanka catwalken innan nästa kom ut, var så vackert. Och Christy Turlingtons comeback på catwalken! Och bakgrundsmusiken, en live-spelande stråkkvartett som också den satt under spotlight. Sätt på ljudet och hör själva:
Tack för den modeuppvisningen, Marc Jacobs! New York – minus Raf Simons hos Calvin Klein – behövde verkligen detta. Och modets framtid behövde detta, utan tvekan.
